På sista tiden har jag tänkt. Tänker på hur fort livet på något vis rusar förbi. Att man som förälder och människa allt för sällan stannar upp och bara ÄR.
Varför gör man så?

Jag tänker allt oftare på att vara här och nu.

Att jag skall vara med barnen mer, att jag skall med hela hjärtat, vara DÄR, inte i matlagningen, inte tänka på dammsugningen, inte tänka på jobbet nästa dag, inte, inte, inte.
Faktum är ju att allt det där andra, det har jag gjort så många gånger, i flera år, så jag vet hur man gör, att det ska göras och måste göras. Varför ska jag tänka på mycket på det?? Varför skall jag bygga en stress som jag egentligen inte behöver?

Mina barn, dom behöver mig. Jag kan inte göra om den tiden som är nu. Om jag inte fångar tiden nu, så passerar den med mina flickor, och jag kan inte på nåt vis få den tillbaka.
Dammsugaren, den står där. Jag kan plocka fram den sen, eller imorron. Lite damm gör ingen skada. Diska just nu, är inte viktigast, jag har porslin till nästa måltid.

Detta har jag börjat med och jag känner mig lugn. Jag känner mig mer närvarande med barnen och sambon. För han är lika viktig han. Ibland skenar jag iväg, det erkänner jag. Tex sitter vid datorn eller så. Och sen så MÅSTE ju golvet dammsugas då och då =)
Men jag har inte samma stress som förut tycker jag själv.


Ta vara på tiden du med. =). Den går så fort.