Lillan har ju börjat med orientering as you know. Och maken med då.

 

Och tydligen jag med... Liksom drogs med.... När han inte orkar springa både sin och hennes bana så får jag... host! Jag är ju inte en gasell lixom som lillan är... utan mer som ett långsamtgående fordon...

 

Igår lördags så var jag på möte hela dagen och maken och lillan sprang omkring. Maken kom 1.a och lillan kom 4.a.

 

Igår var jag med men sprang inte =) utan maken sprang lillans och sin egen. Båda kom 1:a =)) Jag blir så stolt över dem.

Det är bara synd att lillan inte vågar springa själv -fast hela skogen vimlar av orienterare- utan att en av oss måste vara med. Men det släpper nog hoppas jag =)

 

Imorron är det dags igen, och torsdag och helgen... Suck... Någon som vill dammsuga?