När dåligt vänder och blir bra. Då jublar mammahjärtat. Mycket. Länge. Hårt. Stolt.

 

Fast det kan vara kortvarigt. Men här är nu och nu är här. Det får man hantera och behålla. Carpe Diem.

 

 

Carpe Diem är inte uttjatat. Bara att gemene man verkar glömma att riktigt lägga märke till vad det betyder och anamma det. För mig är det viktigast av allt nästan. 

Men jag är inte felfri. Ingen är. Känns skönt att man inte är ensam.

 

 

Ibland frågar jag mig vem jag är och var jag är på väg. Inser att drömmar är gratis. Men vet inte hur man kommer framåt ibland. När kommer min tur? Jag vill så mycket men kommer dit så lite. Än.

Inuti bubblar det men det kommer inte ut. Ingen hör det jag känner att jag vill och vet att jag kan. Hur får man fram det? Var finns du som förstår mig? Som SER.

 

 

 

 

#babblarsåingenfattar