Ord. Det finns inte alltid ord att skriva. Fast känslorna pockar på och finns där. Vissa ord går inte att hejda, andra går inte att tyda. Och vissa är liksom slut.

 

Livet är ju en resa. En med otroligt många stopp, korta som långa och helt olika. Resor som andra tar, brevid mig, är spännande att se ibland. Ibland vill jag inte vara med alls. Ibland vill jag stoppa resan för den brevid för jag ser att den tar fel spår. Men jag kan, eller får inte, stoppa den. Jag kan ge råd på vägen. Ibland hörs mina ord. Ibland inte.

 

Men vägen jag vandrar på är även den en som jag ibland inte vill vara med på själv heller. Ensam går jag ibland med tankar som bara är mina egna, liksom kanske du? Länge har vi varit två på den resan, brevid varandra. Ensammast i världen ibland. Två ibland. Men vi delar inte alltid med oss av det vi levt i så många år. Eller hur?

Resan är bättre nu men inte över. Resor i livet växlar. När den ena är slut så kommer en annan. Något som vi alla deltar i. Vissa har mål, andra inte.

 

När många bollar ramlar ned så är det svårt att fånga dom. Alltså att placera dom. De faller och faller. Ibland vill jag kasta dom vidare till någon annan för att bli kvitt dom. Men det går inte. Ibland måste jag fånga någon annans boll med. Och ibland vet jag inte vad jag ska göra med den. Behålla? Kasta? Gömma kanske... Men den poppar upp igen sen. Någon gång. Ibland vill jag sno bollar av någon annan för att den inte ska ha dom. Men hur gör man det när man är sin egen person?