Framtiden. Den består av våra barn. Och våra barnbarn. Alltså måste vi hjälpas åt att forma framtiden till dem på ett bra sätt. Vi måste forma DEM på ett bra sätt.

De som har möjligheten och skyldigheten är vi vuxna, du och jag, mamma och pappa, syster, bror, mormor och farfar tex. Det är vår skyldighet att hjälpa till som vuxen i barnens framtid och nutid.

Detta ställer krav på oss. Krav att vi står upp för ungdomarna och barnen. Att vi VÅGAR. Att vi inte tror att -som undomarna särskilt säger- alla andra (??) får göra si och så.

 

Vi måste våga säga nej till våra barn. Hur ska dom annars lära sig hur det är ute i det riktiga livet? Där får man ju inte ja hela tiden, eller hur?

Men jag tror (vet) att de flesta av oss är rädd för att säga nej, att vi tror att våra barn då blir utsatta eller nåt sånt. Men. Om vi ALLA gör likadant så förekommer inte det tillslut. Så är det väl?! Det som vi inte vågar är just detta, att säga nej. Det är obekvämt. Det tar hårt. Det tar tid. Man måste tjata så. Hela tiden.

 

Men det är ju din uppgift som förälder och vuxen. Det följer lixom med i hela kittet när du skaffade barn.

 

Det snackas om curling. Jag curlar nästan aldrig. Varför? Barn måste lära sig hur man gör själv men då menar jag förstås inte när de är bäbisar och småbarn utan det jag menar är ju senare såklart.

 

Det som vi föräldrar måste inse är även att skolan inte skall fostra våra barn, det är VI som ska göra det. De ska hjälpa till och hålla i det vi lär våra barn, så tänker jag.

Det är alltså din uppgift som förälder och inse att ditt barn kanske inte är den snällade och trevligaste i världen. Du måste våga se att ditt barn inte är en ängel. För du har fel. Det är det inte. Och skulle barnet vara det så kan du ge dig tusan på att barnet inte beter sig som hemma i skolan. Därför är det viktigt att du är med i skolan och ser vad som verkligen pågår och att du även vågar säga till om nåt är knasigt. 

Om du dessutom får signaler från skolan om att ditt barn oroar i klassen så måste du helt enkelt ta ditt ansvar och vara med i skolan, sitta på lektionerna och förstå att du har ansvar för ditt barn och se till att det skärper sig.

 

Utav personlig erfarenhet skriver jag det här nämligen. Vi har haft det jättejobbigt med vår tonåring vilket har lett till att vi har kämpat. Jagat. Sagt nej. Varit obekväma (i tonåringens ögon). Tjatat. Frågat. Stört. H.e.l.a t.i.d.e.n.

Jag önskar så att fler föräldrar vågade göra det som vi gjorde. Jag hoppas såklart att det vi kämpade så med mynnar ut i nåt bra, att vårt barn verkligen förstår att vi gjorde detta för framtiden, hennes framtid. Men ibland när vi pratar om det så verkar det som om det är så, att det verkligen IDAG har gått in i huvudet på henne att vi gjorde det för hennes skull.

 

Förälder. Våga stå upp för din skyldighet att lära ditt/dina barn vad som är rätt och fel. Våga gå mot strömmen. Våga fråga om allt, hela tiden, våga säg nej, var stark. Stör. Tro inte på din tonåring som säger att "alla andra" får ditten och datten. Newsflash: Det är inte sant! Det finns inga andra, egentligen. Jag brukade be att få telefonnumret till alla andra så jag kan ringa och fråga..... Men det fick jag ju aldrig.

 

Om alla föräldrar lade ned skiten med märkeskläder, mobiler i skolan (unga år), "min är en ängel", smink och sånt så skulle våra barn kunna vara barn. Ännu längre. För det måste de få vara.

 

Lär barnen rätt och fel. Lär dem att vara snälla. Att dela med sig. Att alla har rätt att vara olika. Barn är dom elakaste som finns, kom det ihåg. Våga inse att just ditt barn kan vara elakt och sänk inte ribban och skratta bort det och säg "äh, det var nog inte illa menat" för du har inte en aaaning om hur den andra personen tog till sig det som ditt barn sade, eller hur?

Var uppmärksam på kränkningar, från båda håll, om ditt barn kränker eller blir kränkt. Sånt sätter spår. Barn lär sig behandla andra så som du lär dem, så .... tänk efter. Det är inte vad du anser som är kränkande, det är det som den som blir drabbad anser som kränkande som är sanningen.

 

Våga säga nej. Våga vara besvärlig. Våga se sanningen.

 

Det handlar om ditt barns framtid. Se till att ge barnet en fin framtid.